"

Så har då Christine Lagarde formellt utnämnts till ny chef för Internationella Valutafonden, IMF, och den månadslånga teatern kring den på förhand uppgjorda utnämningen kan nu ge plats åt riktig verksamhet i den viktiga organisationen.

Vi lever i en dramatisk tid inom IMF:s verksamhetsområde, eurons kris i ljuset av oförmågan att hantera den grekiska krisen, det ifrågasatta förtroendet för dollarn i ljuset av USA:s dramatiska skuldökning, de fortsatta obalanserna mellan överskotts- och underskottsländer i världsekonomin (Kina –USA) och inom euroområdet (Tyskland- PIIGS-länderna) är bara några av de akuta skeenden som skulle kräva IMF:s uppmärksamhet. Därtill kommer den allt tydligare maktförskjutningen i världsekonomin bort från de traditionella tungviktarna som styr institutionerna och debatten till de framväxande jätteekonomierna som ännu inte kunnat förmås att axla något medansvar för hanteringen av de globala frågorna. Denna utveckling har de senaste tio åren inneburit att IMF:s roll blivit marginaliserad i de globala frågorna men förstärkts i de interna europeiska. En huvuduppgift för de kommande åren blir att vända denna trista utveckling, eftersom världen så väl behöver en global arena för de globala finansiella frågorna.

Hur är då Christine Lagardes utgångsläge och möjligheter? Hon är inte ekonom utan advokat med arbetsrätt som specialitet. Hon har också erfarenhet som företagsledare. Frånvaron av ekonomisk skolning behöver inte vara någon stor nackdel. Risken finns att den kan påverka hennes auktoritet internt i organisationen, den är ju extremt forskardominerad, något som jag tror varit ett problem för IMF. Hennes erfarenhet som förhandlare och beslutsfattare tror jag i gengäld är större tillgångar. Dessutom är hennes bakgrund som politiker och därmed hennes vana vid opinionsbildning en tillgång i jobbet. Jag tror också det blir en fördel för henne att IMF är en pinsamt mansdominerad och otidsenlig organisation. En kvinna i toppen kan bli en tillgång i den nödvändiga moderniseringen.

Under sin tid som fransk finansminister har hon en ganska medioker . Inget enda år under hennes ovanligt långa period som ansvarig har Frankrike varit ens i närheten av att leva upp till sina åtaganden i eurosamarbetet. Budgetunderskottet var förra året 7 % av BNP, mer än dubbelt så stort som maximalt tillåtet och betydligt större än genomsnittet i eurozonen. Skillnaden mot Grekland var bara drygt 3 procent. Tillväxten är obetydlig och arbetslösheten nästan 10 %. Det ger ingen särskild auktoritet i förmaningarna till andra som inte skött sig.

Hennes stora svaghet är dock inte hennes egenskaper eller bakgrund, utan sättet hon utsetts, i interna slutna processer i en hemlig kohandel mellan europeiska ledare utan insyn för andra berörda. Det är en belastning för hennes legitimitet och därmed auktoritet. När det ändå var uppenbart att hon skulle utses har Kina, Ryssland och andra sent omsider gett henne sitt stöd, men vi vet inget om vad hon lovat dem för betalning för detta.

Jag har inte mycket egna intryck av henne. Hon blev handelsminister 2005, efter att jag lämnat, vi var aldrig kollegor. Jag mötte henne i en debatt om EMU i Köpenhamn för ett par år sedan,(när de förberedde en folkomröstning som sen aldrig blev av). Jag upplevde henne som en typisk sydeuropeisk politiker, stora, vackra ord, grandiosa perspektiv om eurons välsignelser, men inte ett ord om de konkreta riskerna inbyggda i systemet, inget om vardagen och de svåra avvägningar som ett så stort beslut innebär. Just den svaghet som nu plågar hela eurosamarbetet: oförmågan att se riskerna och därmed den totala bristen på beredskap för de problem som nu dominerar. Riskerna var ju inte konstiga eller okända, bara förnekade av förblindade och önsketänkande politiker som var förhäxade av det grandiosa i projektet. Det är inte egenskaper som ger optimism om den som nu skall hantera eurokrisen på global nivå.
Hur debatten gick? Hon gick innan någon av de inbjudna motdebattörerna hade fått ordet.

"

Tags: Lagarde imf

Självständig riksbank?

I skuggan av den beklämmande processen att utse ny ledare för Internationella Valutafonden pågår samtidigt matchen om ny chef för den Europeiska Centralbanken, ECB. Där är det i praktiken avgjort att det blir Italiens riksbankschef Mario Draghi som får jobbet, eftersom Angela Merkel sagt så. Nu pågår förhandlingarna om kompensationerna. Vem skall bli nummer två? Vad skall Italien betala till de olika som stöder Draghi? Och vad skall Tyskland få nu när de ger ECB till Italien och IMF till Frankrike?


Intressant är att notera vem som förhandlar, det är Berlusconi, Sarkozy och Merkel. I Sverige har vi en ordning att riksbanken är självständig och på armlängds avtånd från politiskt inflytande, och vi har byggt upp avancerade system för att säkerställa detta oberoende. Och vi säger att vi gör det för att leva upp till EU-reglerna.

Undrar hur reaktionen skulle blivit hos oss om höstens beslut om anställning av tre av sex ledamöter i riksbankens direktion skulle föregås av offentlig debatt under flera månader mellan Maud Olofsson, Fredrik Reinfeldt och Göran Hägglund om hur de skulle dela upp posterna mellan sig. Och undrar hur självständig riksbanken skulle bli om direktörerna visste att deras framtida arbetsmarknad bestämdes av hur uppskattade de blev av sina statsministrar.



Självmål

Idag har GP publicerat min månadskrönika  , som är lite kortare än vanligt eftersom de gjort om ledarsidans layout. Nu blir det vänsterspalt istället för ruta nederst på sidan. Jag valde att kommentera de senaste dagarnas händelser i oredan kring IMF med fokus på dels Anders Borgs kovändning och utsäljning av Sveriges självständiga beslutsrätt till EU, dels min övertygelse att världen behöver mer, inte mindre, av gemensamt beslutsfattande i finanskrisens spår. Vi hjälper Brics att fortsätta vara fripassagerare i det internationella systemet istället för att förmå dem att vara med och ta ansvar för finansmarknaderna. Det kallar jag självmål.

Här är den: http://www.gp.se/nyheter/ledare/1.636002-leif-pagrotsky-sjalvmal-med-fel-imf-chef

Den som är för slö för att läsa kan lyssna på den istället här:

http://dl.dropbox.com/u/16933199/GT%20kr%C3%B6nika%202011-05-24.mp3

Idag har Brasilien, Ryssland, Kina Indien och Sydafrika (“Brics”) officiellt protesterat mot det som pågår för att pressa in en fransos igen, det franska påståendet att Kina stöder Lagarde var en dum bluff. Läs själv:

http://www.imf.org/external/np/sec/pr/2011/pr11195.htm

Just efter detta hårda besked presenterar Christine Lagarde välregisserat sin kandidatur. Provocerande. Men Europa och USA bestämmer och saken är nog klar. Vid omröstningen kommer Belgien att ha fler röster än både Indien och Brasilien. Men Indien och Brasilien har ju förstås inte haft kolonier… De har däremot egna valutor, men det betyder ingenting i Valutafonden.