Borg, vårpropositionen och Herbert Hoover

Anders Borg presenterar nu sin vårbudget, som vanligt i media först och i riksdagen därefter, och talmannen har naturligtvis inget att säga om devalveringen av riksdagen.

Det ekonomiska innehållet är ingen nyhet för någon som följer detta. Tillväxten är borta och arbetslösheten biter sig fast på nuvarande jättehöga nivåer. Samtidigt bekräftas att Sveriges handlingsfrihet är unikt stor: ingen inflation, enormt överskott i utrikesaffärerna, massor av outnyttjad kapacitet, en redan låg statsskuld som fortsätter att krympa i relation till BNP.

Det överraskande är finansministerns passivitet, för att inte säga uppgivenhet, och hans argument för detta. Han säger att bara om tillväxten blir bättre vill han stimulera ekonomin. Inte annars. Han behöver det han kallar “säkerhetsmarginaler”.

Jag förstår inte hans världsbild. Om tillväxten uteblir vågar han inte stimulera, men om den tar fart så vågar han. Hörde jag rätt? Det är så att öronen börjar fladdra på mig.

Jag har skrivit om detta här på Tumblr och i två av mina månadskrönikor i Göteborgs Posten, dels om budgeten i höstas när politiken för 2012 lades fast, dels nu i mars när bilden av nedgången  bekräftades av Konjunkturinstitutet och riksbanken. Att nu blicka tillbaka till diskussionen då visar vad lite som har hänt det senaste halvåret. Alla farhågor har tvärtom bekräftats, både om ekonomin som går svagt, om arbetslösheten som biter sig fast på 7-8 procentsnivån, och om finansministern som likt en meteorolog står och tittar på och kommenterar. Tyvärr.

Det finns ingen rationell ekonomisk förklaring till detta. Det måste vara en politisk bedömning bakom.



Importerad eller hemmagjord avmattning?

Den svenska ekonomin saktar nu in i snabb takt (förlåt). Förra året växte ekonomin med 4,5 procent. Det är en ganska bra siffra, men inte bättre än att den måste fortgå länge för att återskapa god sysselsättning och låg arbetslöshet. Nu har uppgången brutits, slutet av förra året krympte tom produktionen och för i år förutser riksbanken nu en tillväxt på bara 0,7 procent. Det innebär att ekonomin stagnerar och att arbetslösheten ökar igen.

Men frågan är om detta är en ofrånkomlig effekt av problem i vår omvärld? Det är en fråga jag försöker belysa i en krönika i Göteborgs Posten. Men här vill jag redovisa några resonemng som inte platsade i GP.

Dämpningen är således 3.8 procent. Riksbanken redovisar sin prognos på ett sätt som underlättar en analys och så här ser den ut:

                                                   2011            2012         förändring

BNP                                              4,5                  0,7               -3,8

Därav:

Nettoexport                                    1,6                0,8                -0,8

Slutlig inhemsk eftefrågan             2,3                0,8                -1,5    

Lager                                             0,6               -0,9               -1,5 

Som framgår är det inte impulserna utifrån som är den viktigaste impulsen för dämpningen, utan inhemska faktorer. (Jag tycker inte att lageromslaget är det viktiga här, det handlar om omfördelning mellan åren som i det långa loppet inte spelar stor roll). Den inhemska bromsen är dubbelt så kraftig som den som importeras utifrån.

Pratet om att vi oförskyllt drabbats av eurokrisen och att vi själva saknar ansvar för nedgången är alltså helt fel. Fel av två skäl: Den inhemska nedgången är större, och vi har ansvar för våra egna åtgärder att möta nedgången.  Sådana åtgärder har inte satts in eller visat sig vara otillräckliga, trots att nedgången varit förutsedd. Se t.ex här



Självmål

Idag har GP publicerat min månadskrönika  , som är lite kortare än vanligt eftersom de gjort om ledarsidans layout. Nu blir det vänsterspalt istället för ruta nederst på sidan. Jag valde att kommentera de senaste dagarnas händelser i oredan kring IMF med fokus på dels Anders Borgs kovändning och utsäljning av Sveriges självständiga beslutsrätt till EU, dels min övertygelse att världen behöver mer, inte mindre, av gemensamt beslutsfattande i finanskrisens spår. Vi hjälper Brics att fortsätta vara fripassagerare i det internationella systemet istället för att förmå dem att vara med och ta ansvar för finansmarknaderna. Det kallar jag självmål.

Här är den: http://www.gp.se/nyheter/ledare/1.636002-leif-pagrotsky-sjalvmal-med-fel-imf-chef

Den som är för slö för att läsa kan lyssna på den istället här:

http://dl.dropbox.com/u/16933199/GT%20kr%C3%B6nika%202011-05-24.mp3

Idag har Brasilien, Ryssland, Kina Indien och Sydafrika (“Brics”) officiellt protesterat mot det som pågår för att pressa in en fransos igen, det franska påståendet att Kina stöder Lagarde var en dum bluff. Läs själv:

http://www.imf.org/external/np/sec/pr/2011/pr11195.htm

Just efter detta hårda besked presenterar Christine Lagarde välregisserat sin kandidatur. Provocerande. Men Europa och USA bestämmer och saken är nog klar. Vid omröstningen kommer Belgien att ha fler röster än både Indien och Brasilien. Men Indien och Brasilien har ju förstås inte haft kolonier… De har däremot egna valutor, men det betyder ingenting i Valutafonden.