I en radiodebatt i samband med den amerikanska budgetkrisen häromdagen fick jag den överraskande frågan om det finns några paralleller mellan USA och Grekland, mellan världens enda supermakt och världens just nu mest utdömda slagpåse. Vid första anblicken tyckte jag frågan var korkad, men fortsatte ändå att fundera. Och viktiga paralleller dök upp, vilket faktiskt överraskade mig.
För det första är Greklands budgetunderskott ungefär lika stort som USA:s. Men USA:s är stabilt ca 10 procent av BNP medan Greklands minskar, från 10 procent av BNP 2010 till ca 7 procent i år enligt IMF:s prognoser. I USA finansieras 4 av tio dollar i federala statsutgifter av lån, i Grekland står var femte lärare i katedern på kredit. (Har bara siffror på federala USA, totala offentliga sektorn efterlyses härmed!).
Den andra parallellen gäller hur utförsbacken sett ut i de båda ländrerna. Båda har misskött sina statsfinanser under mycket lång tid, och ingen har blivit utsatt för någon mekanism som satt press på dem att vidta åtgärder i tid. Först när problemen blivit så stora att en akut ekonomisk eller politisk kris har hunnit ifatt dem har åtgärder tvingats fram, och de har då blivit snarast drakoniska. USA skall nu sänka sina statsutgifter med 40 procent, och Grekland har redan dragit ner sin inhemska efterfrågan med 15 procent av BNP. För USA:s del hänger det samman med att med dollarn är hela världens reservvaluta, och det har gjort att alla normala korrektionsmekanismer har satts ur spel och världen har fortsatt att låna ut pengar till USA år efter år trots underskotten.
I Greklands fall har medlemskapet i EMU gjort att de kunnat finansiera sina underskott i obegränsad mängd till tyska låga räntor trots underskotten, eftersom dumma marknader har trott på politiska fraser om att alla euroländer är så goda kompisar att de borgar för varandra. Någon intern övervakning som kunnat slå larm i tid har inte funnits inom valutaunionen.
För det tredje finns en tydlig parallell i den inrikespolitiska situationen. Både Obama och Papandreou möter en opposition som säger nej till allt, som är inriktad mer på att sabotera för att öka sina chanser i nästa val, även om det innebär kris för landet. Men en viktig skillnad är att i Grekland har Pasok majoritet i parlamentet, men det har inte demokraterna i USA. Därför har Grekland ett bättre läge här, att den moderate oppositionsledaren Samaras gör sig löjlig genom att kräva skattesänkningar som väg ur budgetkrisen har mindre betydelse än samma intellektuella haveri får i USA.
Sedan jag började skriva denna lilla notis har USA blivit nedgraderat av Standard & Poor’s, och det är den sistnämnda faktorn, politiken, som avgjort. Degraderingen motiveras bara med de katastrofläget i kongressen, inte med försämrade ekonomiska förhållanden.
Mig påminner detta om svensk inrikespolitik under hela den tid jag varit verksam. Moderaterna har alltid vägrat samarbete om ekonomisk politik när de varit i opposition. De borgerliga partier som tagit ansvar för budgetsanering, skattereform eller åtstramning vid högkonjunktur har ständigt blivit stenhårt angripna av (m) och av borgerliga tidningar, och till slut har de inte vågat fortsätta. Därför har det varit lite sött att nu se de borgerliga kraftfulla fördömandena av exakt samma linje när den bedrivs av republikanerna i USA.
